Skrev tidigare att skolan har varit väldigt jobbig, och att jag skulle ta de i ett annat inlägg och förklara mig. 

För ett år sedan, lite mer, i början utav årskurs 8 började jag känna mig otillräcklig, jag blandade ihop skoltiden och min fritid alledels för mycket. Jag softade på skolan och pluggade hemma, och de leder bara till en massa problem. Man har ingen tid för vännerna, man stressar och stressar, man får ett helt annat tanksätt och man prioterar helt fel. Men min taktik körde jag på med, sen i 9an började ja ta mycket kontakt med lärare, skolsköterska och kurator. Fick en tillfällig lösning men inte en långsiktig lösning. Jag fick mer och mer problem med min mage, har nästintill alltid ont i magen men inte alltid dom extrema smärtorna. Så en hel del frånvaro har också blivit, men vad ska jag göra då doktorerna inte har hittat nått mer än att jag hade för lite järn. Efter en massa samtal, möten osv blev jag less och sen dess har jag varken träffat skolsköterska eller kurator. Vilket jag inte heller kommer göra då de bara dras upp allt annat oviktigt. Jag är mycket hos min pojkvän, där kan jag slappna av, har inga måsten eller kvar på mig. Kan bara vara mig själv, och känna mig älskad. Då jag nästintill är borta 1-2 dagar i veckan för magen så har jag börjat fundera om gymnasium nu direkt skulle vara så bra för mig, Och ist ta ett år som och vila upp mig, få bättre hjälp och kanske även nån lite mer utbildad jag kan prata mer än en skolsköterska å kurator typ.. Så ja kan få hjälp med mina brister, att jag lätt blir irriterad, att jag känner mig stressad och pressad osv. Så de är så jag tänker, visst jag har redan sökt men om jag bestämmer mig för att vänta ett år så gör jag de, måste bara veta hur de blir med pengar osv så jag klarar mig. Visst om jag skulle bo kvar hos mamma för då får man ju allt serverat men eftersom att jag inte kommer göra de så blir de ju en annan femma. Och sen har jag även den tanken på att praktisera lite också, så jag får lite annat att göra än att sitta vid skolbänken. Och sen går även min pojkvän i ett projekt och om han skulle gå kvar där sen också så finns de nog dagar jag kan följa med dit som tidsfördriv. Allt löser sig, man borde mer ta beslut som hjärtat säger än vad folket säger. Men man brukar ju för det mesta gå efter vad de andra tycker å tänker. 

Men nu förhoppningsvis förstår ni hur jag tänker, och ska nu säga godnatt!